Upprättelsen och det första evangelium

Det första evangelium låg insvept uti den helige Gudens ord till ormen. Såsom denne var första orsaken och ursprunget till människans fall, till synden och förbannelsen, så vände sig ock Herren allra först till honom, med hotande och straffande ord; och däribland även dessa...

1-5

Det är nog (sång)

1-6

Tio Guds bud

så blir dock på längden vårt andliga liv och hela vår kristendom förnämligast beroende av de två huvudstyckena av allt Guds ord: lagen och evangelium; så återkommer dock beständigt vår tanke till dessa två stora huvudfrågor: Vad vill Gud, vad älskar, vad befaller Gud? Vad hatar och förbjuder han? Och den andra frågan: Huru är Gud sinnad emot mig, då jag ju ännu, tyvärr, är brottslig emot hans lag? Kan jag ännu hava hans nåd och vänskap, och på vilka grunder kan jag vara viss därom? Detta är ju de stora huvudfrågor, omkring vilka hela vårt andliga liv rör sig.

1-7

Första budet

Det är icke nog, att du icke, såsom hedningarna, anser inbillade väsenden eller skapade ting eller gjorda beläten för egentliga gudar; nej, du får icke heller jämte mig, som du efter förståndet håller för Gud, fästa vid något skapat ting din förtröstan, din sällhet, ditt fridsvillkor, ty då är det genast en verklig avgud för ditt hjärta, om du ock efter förståndet bekänner den sanne Guden. Sådant vill Herren här säga.

1-8

Andra budet

Den som betänker allt detta, och i allmänhet, att Herren Gud icke skämtar med sina bud och hotelser, samt att Herren Kristus så dyrt bekräftade dem, då han säger, att icke "den minsta bokstav eller en enda prick av dem skall förgås" - den, som kan besinna allt detta, skall icke sömnaktigt antaga, att han redan tillräckligt betraktat Guds heliga bud, allra minst det andra budet, som hela världen plägar hålla för det minst viktiga.

1-9

Tredje budet

Förgäves och fåfäng är då den tanken, att sabbatsbudet vore en blott åt judarna given förordning, endast av samma värde, som deras förebildande och med Kristus ändade ceremoniallag. Ty vi märka ju, att sabbatsdagen var instiftad långt förr, än något Israels folk ännu fanns på jorden, instiftad i paradiset för Adam och Eva, alla människors första föräldrar, ja att, såsom Jesus säger: "Sabbaten är gjord för människan" (Mark. 2: 27).

1-10

Fjärde budet

Med detta bud försättas vi på ett nytt område i avseende på Guds uppenbarade vilja och fordringar, i det Herren nu övergår från buden om sitt eget väsendes dyrkan till att i de följande vända våra ögon på vår nästa.

1-11

Femte budet

Det är ock endast Herren Kristi förklaring, som skall giva oss det ljus över detta bud, att det kan gripa oss allesammans, då eljest nästan alla människor anse sig hava ingenting att göra med femte budet.

1-12

Fortsättning av våra betraktelser över Tio Guds bud

Vilken salig trygghet och vila uti den vissheten, att Gud själv, människornas Skapare och den eviga trofastheten, omöjligen kan bedraga oss - att åtminstone det är visst och fast, som han själv talat; och för det andra, att han även skall giva oss sin helige Ande, i den mån vi bliva rädda för vår egen ande!

1-13

Sjätte budet

Låtom oss först undersöka, vad det innebär, att då detta bud har en så djup andlig betydelse, att det är brutet blott med en oren begärelse och omfattar alla den orena lustans rörelser och yttringar, så inom som utom äktenskapet (vilket många skriftställen visa), det dock egentligen lyder så: »Du skall icke bryta äktenskapet.» Det ligger nämligen i den omständigheten en djup lärdom över detta bud.

1-14

Något om äktenskapet

Med äktenskapet är icke att leka eller att sväva hit och dit med sina tankar därom, efter som det faller oss själva in, eller efter som någon annan människa behagar tänka och tala därom; ty frukterna av dessa lösa och obestämda tankar om äktenskapet äro alltför bittra. Om de icke alltid visa sig i en hel äktenskapsskillnad eller äktenskapsbrott, så visa de sig i den förstörda äktasällheten, i de tysta, frätande kvalen, i ett, som man plägar säga, »husligt helvete» för hela livstiden, där i stället trevnad och frid borde råda.

1-15

Sjunde budet

Ja, sannerligen, vore endast det stöld, att man brutit andras lås och på detta grova sätt borttagit penningar och ägodelar, då vore visserligen de flesta människor rättfärdiga inför detta bud; men huru helt annorlunda ser det ut, när vi betrakta det i ljuset av Kristi förklaringar över buden! Vilken förkrossande upptäckt, om du genom en sådan förklaring finner, att du också är en tjuv!

1-16

Åttonde budet

O, det var ju endast några ord - endast ett lätt väder, som gick över tungan.» Så heter det. Men i den heliga skrift heter det annorlunda, då tjuven och belackaren jämföras; där heter det så: »Var icke en örontasslare och förtala icke med din tunga; ty en tjuv är en skändelig ting, men en belackare är mycket slemmare» (Syr. 5: 17); och åter kap. 20: 27: »En tjuv är icke så ond, som en, den sig till lögn vänjer; men på sistone komma de båda på fördärv.»

1-17

Nionde och Tionde buden

Korteligen, min handling må synas, huru skön den kan, så snart jag ändå förminskar därmed min nästas goda, så står jag för Guds ögon såsom en tjuv och rövare. Jag har blott använt ett hemligare och försåtligare bovstreck, varigenom jag vill ännu på köpet också hava den äran, att jag anses from och ärlig.

1-18

De trognas frihet ifrån lagen.

Jag hade redan i åratal hängt vid min Frälsare, innan jag ännu hade den minsta aning om det härliga förhållandet, att jag rent av är fri från lagen, att jag aldrig mer betraktas och dömes efter lagen, utan endast efter min Herre Kristi mig förvärvade rättfärdighet. Och jag kan säga, att med detta ljus uppgick i min själ en ny nådelig Herrens dag. Uti denna bekännelse instämma alla, som hava upplevat den nämnda erfarenheten.

1-19

Det gjorde Gud, då han sände sin Son i syndigt kötts liknelse

»Detta är allt sant och stort, men vad hjälper det mig, när jag likväl vet med mig, att jag i det och det stycket icke är eller gör, vad Gud av mig kräver? Det är någonting, som Gud uttryckligen kräver, men vilket jag ännu aldrig rätteligen fullgjort; det är något, som Guds ord uttryckligen straffar och förbjuder, men vilket jag ännu aldrig blivit kvitt. Huru kan jag då tillägna mig trösten av Kristi försoning?» — Se, det är emot denna tankeförvirring vårt språk är så högst märkvärdigt.

1-20

Våga dig (sång) .

1-21

Skall du verkligen bliva frälst och salig, verkligen inkomma i himmelen?

Olyckligt hemskt, om man kan med den köttsliga säkerhetens lättsinne genast själv avgöra saken, utan prövning inför Herren! Men den, som får nåd till besinning och vill vara uppriktig mot sin själ, vakte sig väl att icke söka svaret på sina frågor ur luften, icke sätta sig ned att blott tänka och eftertänka eller vänta omedelbart svar i hjärtat; icke heller bör du i så viktiga frågor åtnöjas med någon människas mening, utan här rådfråge du endast den Herrens egna ord, som skall döma på den yttersta dagen. Till sådant ändamål anföra vi här en tänkvärd förklaring av Kristi egen mun.

1-22

Vad skall jag göra, att jag må bliva frälst och salig?

Därför ännu en gång: Huru skall jag nu med visshet veta, vad som är den rätta vägen, det rätta sättet att komma i åtnjutande av Kristi förtjänst? Huru skall jag bliva viss därom? Svar: Att vara viss därom hade aldrig i tiden blivit möjligt, utan vi skulle hava förblivit i evig ovisshet, om icke Gud även angående denna sak hade i sitt eviga råd i himmelen fattat och fastställt något visst beslut samt sedan uti sitt ord uppenbarat oss detsamma.

1-23

Andliga väckelser

Det är en ganska underlig händelse, när Gud uppväcker en människa ur syndasömnen. Att en människa, som förut i all sin tid, kanske en tidrymd av 20, 30, 40, 50 år, levat blott ett slags djurliv, ätit, druckit, arbetat, sovit, sett, hört, tänkt och talat, men i det andliga — om också dygdig, om också kunnig i Guds ord, om också ordentlig i kyrko- och nattvardsgång...

1-24

Något om den sanna bättringen och tron

Så snart vi förgått oss eller blivit förströdda, eller synden börjar röra sig i oss, strax förgäta vi den stora, eviga nåden, att Gud har redan gjort sin ende Son till synd för oss, på det att vi skola vara Guds rättfärdighet i honom, i honom!

1-25

Herren vår rättfärdighet (sång)

1-26

Den nya skapelsen

Då själen, jagad och driven av Andens beständiga straffande, till slut måste helt insvepa sig i Kristi rättfärdighet och hava blott i honom sitt allt, både sin rättfärdighet och sin starkhet, då heter det: hon är i Kristus, och då, säger aposteln, är hon ock en ny skapelse — det gamla är förgånget, och allt har blivit nytt.

1-27

Kristi lust med människors barn

Men du säger: »Jag finner idel synd och orenlighet hos mig; icke är detta Herrens verk.» Svar: Just det, att du finner idel synd och orenlighet hos dig, det är Herrens verk. Synden är icke Herrens verk, men att du känner den hos dig, det är icke naturens verk, icke heller djävulens... det är ett sådant Herrens verk, som förer förlorade söner och döttrar i Faderns famn, som driver syndaren till nådastolen, att insvepa sig i Kristi rättfärdighet, den »yppersta klädningen» – och se här Guds hjärtas största lust och glädje.

1-28

Herrens vägar (sång)

1-29

Om Kristi sanna kännedom.

Den kännedom, varom står skrivet: De skola alla varda lärda av Gud” (Joh 6:45) den kännedom, som endast den själen får, ”för vilken Sonen vill uppenbara det” (Matt. 11: 27)

1-30

Just därför, att nåden är så stor, är faran desto större

Men vem besinnar, att ju större nåden är, desto större är ock faran - nämligen om den stora nåden försummas, föraktas, missbrukas?

1-31

Svart, men dock täck; fattig, men dock rik; svag, men likväl stark!

Det är just Kristi rikes hela hemlighet, att det är ett trons rike - ett emot allt förnuft, känsla, syn och tycke stridande rike, osynligt, underligt, hemlighetsfullt. Den, som icke besinnar och ofta åter besinnar detta, skall aldrig kunna bestå i tron.

1-32

Förnuftet i andliga saker

Men människan föll och Guds avbild förlorades. Då var även detta förståndets ljus redan förlorat och sedan dess har den aldrig brunnit i människosläktet, utan endast i de enskilda människor, i vilka Herren ånyo upptänt den med sin Ande.

1-33

Stötestenen, den stora hemligheten

Men all strid har uppkommit på det sättet, att sedan vi först en tid alla varit lika i vårt otrosarbete, hava några genom Guds nåd börjat att på allvar tro detta, som skriften vittnar om Kristi döds och uppståndelses förtjänst, och blivit däröver glada och saliga; men att då de andra på samma gång börjat förargas över att dessa sålunda tro, samt förkastat och fördömt deras tro såsom den största förvillelse – således kunna ju dessa icke hava samma tro, som de så bittert förkasta?»

1-34

Vad skedde uti Kristi död? (sång)

1-35

Allt kött skall tillsammans se, att Herrens mun talar

Vi skola finna, att de, som tro, likväl icke riktigt tro; att de, som äro vakna, äro mer än till hälften sovande. Om jag vore riktigt vaken och riktigt trodde, att det är Gud själv, som talat i den heliga skrift, så skulle jag knappt kunna leva av fröjd och förundran

1-36

Vad ser du?

Se, bibeln innehåller själva Skaparens ord. Se, vi hava icke efterföljt några kloka fabler. Allt vad i bibeln står är en gudomlig sanning.

1-37

Något om helgelsen

Vem skulle tro, att just här, vid denna ljuvliga vårblomstring, under det evangeliska ordets växtgivande regn och solvärme, den mask eller röta kan alstras, som snart skall göra den sköna planteringen till intet? Så sker det likväl ofta bedrövligt nog. Och huru sker det?

1-38

Om köttets dödande.

Om någon säger sig ”tillhöra Kristus” och likväl inte vill döda sitt kött, så bedrar han sig själv med en falsk tro och är ingen rätt kristen, för Ordet säger tydligt, kort och avgörande, att de som tillhör Kristus, de har korsfäst sitt kött; att således de, som inte korsfäster sitt kött tillhör inte Kristus.

1-39

Den kristliga kärleken

1-40

I haven gjort det mot mig

1-41

Om andligt prästerskap

1-42

Är jag något skyldig min broders själ?

1-43

Något om skrymteri

1-44

Kristendomens Schibbolet

1-45

Hemlighetens uppenbarelse

1-46

Vad fattas mig ännu?

Nu faller modet, alla försök äro fruktlösa, alla förhoppningar felslagna, allt är förlorat, och nu börjar det som brann, bli förtärt, nämligen mitt ”jag måste, jag skall, jag borde ju” o.s.v... - och jag vart död, säger Paulus; och se nu, nu kommer ljudet av den sakta susningen, nämligen evangeliets fridgivande röst väl till pass för det förtvivlade hjärtat.

1-47

Bryten eder ny åker och sån icke ibland törnen

1-48

Bästa sättet att befästa sig i sanningen .

1-49

En fallen och bedrövad kristens tröst och upprättelse

1-50

För det nya året. Tröst i alla bekymmer .

1-51

Vi bedrövar du dig, min själ, och är så orolig uti mig? Hoppas uppå Gud!

1-52

Guds barn i mörker och ljus

1-53

Sommaren är nära

1-54

Om det heliga dopet

1-55

Några ord om barndopet .

1-56

Brev till några bröder i en landsort

1-57

Låtom oss hålla påska

1-58

Om påskalammets ätande

1-59

Jag är en pilgrim (sång)

1-60

Något att betänka vid Herrens Nattvard

1-61

Vilka äro värdiga nattvardsgäster

1-62

Några ord om bönen

1-63

Guds folks borgerskap och umgängelse i himmelen

1-65

Den ljuva tanken - sång